Den preapokalyptisk berättelsen Slutet av Mats Strandberg utspelar sig några veckor innan jordens undergång. Kometen Foxworth är på väg mot jorden och eftersom människorna inte lever i någon actionfilm, finns det inga superborrare som kan ge sig ut i rymden och klyva den. Ingen behöver spekulera kring huruvida undergången kommer eller inte, alla vet att den gör det. Eller ja, de flesta i alla fall. Det finns några kometförnekare, som är säkra på att all panik är överdriven. Och så finns de som vill förtränga att slutet är nära, för att orka leva vidare ens en dag. Men de flesta vet att de snart ska dö. Det är fyra veckor och fem dagar kvar.
I världen som snart inte finns mer bor Simon. Han är 17 år och borde ha hela livet framför sig, men så är det alltså inte. Planen är då att leva så gott det går den tid som är kvar. Han ska hänga med sin flickvän Tilda och ta vara på varje minut. Så blir det inte, då hon vill leva sina sista veckor på ett helt annat sätt. Som så många andra försöker hon döva smärtan med alkohol och droger. Någon mysig tvåsamhet är inte det hon vill prioritera.
Parallellt med Simons berättelse får vi läsa vad Lucinda skriver i appen TellUs, där människors historier sparas och förhoppningsvis kan läsas av någon annan, någongång, någonstans. Hennes inlägg är fulla av funderingar över livet och döden, vackra, ärliga och ofta smärtsamma att läsa. Lucinda har levt med döden vid sin sida länge och har bestämt sig för att avsluta sin cancerbehandling eftersom döden ändå kommer oavsett vad hon gör. Innan hon blev sjuk simmande hon tillsammans med Tilda och tillhörde samma umgängeskrets som Simon. Nu vågar hon sig ut i livet igen, för en sista chans att leva det i alla fall nästan fullt ut.
Karaktärerna i Slutet är så fint gestaltade. Genom Simon får vi lära känna hans mammor, som separerat och nu försöker hitta tillbaka till varandra. Stina, som är präst, har bråda dagar då många behöver stöd i sin sorg och rädsla. Den som berör mig mest är kanske systern Emma som är gravid och inte riktigt vill tänka tanken att hon aldrig kommer att hinna se sitt barn. Det gör ont att läsa om dem, men det är värt varenda tår. Strandberg är skicklig på att skapa trovärdiga och relaterbara karaktärer, som trots att de befinner sig i en extrem miljö känns väldigt vanliga. Det är kanske det som gör det extrema så trovärdigt.
Strandberg säger i intervjuer att han skrev Slutet för att hantera sin klimatångest och visst finns det en tydlig parallell mellan människans förmåga att förtränga det farliga med kometen och med miljöförstöringen. Det är som när Lucinda och Simon åker tåg och funderar över hur allt kan se så normalt ut när katastrofen är så nära och Lucinda påpekar att det var samma med miljöförstörelsen, att människorna inte ville förstå eftersom allt såg ut som vanligt. Det spelade ingen roll att isarna smällde långt bort, när allt såg ut som vanligt utanför fönstret. Med sommaren i färskt minne kan vi konstatera att det inte ens spelar någon roll att det faktiskt ser annorlunda ut, för så fort det är över glöms det bort. Någonstans måste vi fundera på om vårt sätt att hantera klimatångest verkligen är så himla lyckat. Syns inte, finns inte som strategi är liksom sådär. Det är inte så att vi träffas av en komet, men vi kanske borde tänka att den är på väg.
Vill vi verkligen att våra elever ska läsa om jordens undergång? Jo, det tycker jag ändå. Slutet må vara en berättelse om det oundvikliga slutet, men det är också en bok om det som gör livet värt att leva. Samtidigt kräver boken en del samtal och det är ingen bok att lämna eleverna ensamma med. Läs den inte heller för tidigt. Det här är en bok för gymnasiet, inte för högstadiet.
Om boken
Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren, (2018), Unga vuxna, 336 sidor
