Patrik Lundberg är svensk, men gul utanpå och passar liksom inte in någonstans. I boken Gul utanpå skriver han om hur det var att som 24-åring återse sitt hemland Korea. Det märks att Lundberg är journalist och hans beskrivning av utbytesterminen i Korea och mötet med sina biologiska släktingar är neutral och saklig. Trots det, eller kanske faktiskt just därför, lyckas han förmedla en mycket känslomässig historia om identitet. Är det egentligen utsidan eller insidan som räknas och hur är det egentligen med förhållandet mellan blod och vatten?
Jag tycker om Gul utanpå. Det är en ungdomsbok, men vuxna borde definitivt läsa den också. Istället för att ta ställning för eller emot adoption berättar Lundberg sin historia. En komplex historia. Han problematiserar det faktum att han alltid kallats kinesjävel, men ändå har svårt att smälta in i det land där han ser jut som andra, men inte agerar som dem. Där heter han Jong Dae, men känner sig mer som Patrik Lundberg. Samtidigt är han fascinerad av sitt hemland och ångrar definitivt inte sitt besök där.
Som lärare tycker jag också att det är intressant att läsa beskrivningarna av det koreanska studentlivet och få veta hur låg kvaliteten på undervisningen är. Detta trots att Sydkorea alltid placera sig högt i PISAs ranking.
Annars är det självklart adoptionsfrågan, eller snarare identitetsfrågan som står i centrum. Jag är glad att Patrik Lundberg valt att skriva en självbiografisk bok av reportagekaraktär, snarare än en skönlitterär bok. Det gör läsningen starkare.
Gul utanpå rekommenderas för Unga vuxna, kanske för att Lundberg skildrar ett liv som ung vuxen, men den funkar med säkerhet från år 9.
Om boken
Gul utanpå av Patrik Lundberg, Rabén & Sjögren, (2013), Unga vuxna, 246 sidor
