Tagushi Hiro är 20 år och har just vågat sig ut i världen igen efter att ha levt som hikikomori, det vill säga isolerad i sitt rum i familjens lägenhet i Tokyo, i två år. Varje dag går han nu ut och sätter sig på en bänk i parken. Han talar inte med någon, men har är i alla fall en del av världen. I parken finns människor som promenerar, sitter, äter lunch. Människor som lever ett liv. En medelålders man sätter sig en dag på bänken mitt mot Tagushis. Varje dag sitter han där iklädd kostym och slips. När det är dags för lunch så packar han upp sin medhavda mat och när dagen är slut går han hem.
Milena Michiko Flašar berättar i boken Jag kallade honom Slipsen om den yngre och den äldre mannen som skapar någon slags relation sittandes på varsin bänk i en park i Tokyo. De säger inte mycket inledningsvis, men snart delar de med sig av sina liv, eller brist därpå, för varandra. Ohara Tetsu, som Tagushi i hemlighet kallar Slipsen, berättar om hur hans fru går upp varje morgon för att att laga och packa hans lunch och att han inte vågar berätta för henne att han egentligen inte har något skäl att gå hemifrån. Jobbet han hade finns inte mer, men att erkänna det för världen skulle också betyda att han måste erkänna sitt eget misslyckande. Tagushi avslöjar lite om vad som egentligen gjorde att han valde att stänga in sig i sitt rum, men det tar tid innan vi kan lägga något slags pussel av de ledtrådar vi får om hans liv.
Nu har jag egentligen inte läst tillräckligt många japanska böcker för att kunna säga att någonting är typiskt japanskt, men Jag kallade honom Slipsen känns väldigt japansk. Författaren Milena Michiko Flašar är visserligen uppvuxen i Österrike, men har en japansk mor och en österrikisk far. Jag inbillar mig att den som står lite utanför ett samhälle, men ändå har en fot i det, kan beskriva det på ett ärligt sätt och det här känns verkligen som en ärlig bok. Det handlar mycket om karaktärernas yta, om rädslan för att tappa ansiktet och hur konflikter undviks genom flykt. Stämningen är melankolisk, men samtidigt finns det något varmt i beskrivningen av en väldigt annorlunda vänskap.
Jag har många elever i både år 1 och 3 på gymnasiet som läst Jag kallade honom Slipsen och de har i princip alla tyckt om den. Japan är ett land som många är intresserade av och den här boken ger många en extra dimension. Själv tycker jag också väldigt mycket om Milena Michiko Flašars bok och berördes väldigt mycket av de båda huvudpersonernas öden.
Om boken
Jag kallade honom Slipsen av Milena Michiko Flašar, Nilsson förlag, (2017), vuxna, 244 sidor
Originaltitel: Ich nannte ihn Krawatte Översättare: Anna Hörmander Plewka
