Manifest för hopplösa är Åsa Asptjärns andra bok om Emanuel Kent, den något förvirrade och inte helt socialt smidige killen som jag lärde mig att älska (och sucka åt) i fantastiska Konsten att ha sjukt låga förväntningar. I den här boken är vänskapen mellan Emanuel och Tore lite mindre komplicerad. Emanuel själv är dock nästan lika komplicerad och fortsätter att försätta sig i situationer som inte blir riktigt som han tänkt sig. Som när han råkar föreslå att klassen ska göra kransar och sälja på en påskbasar och får två tjejer han inte vill umgås med som sällskap. En av dem är en sådan som “räcker upp handen och frågar om kursmål, matriser och bedömningskriterier” och enligt Emanuel är det hemskt. Själv kan jag inte hjälpa att jag reagerar lite på hans förvandling från charmigt plump till just plump.
Jag tycker om Manifest för hopplösa, men det finns en del jag saknar från Konsten att ha sjukt låga förväntningar och kanske då främst det tydligt normkritiska perspektivet. Utan det blir det lite för mycket Berts bravader över det hela och det är synd. Jag hoppas att vi får följa Emanuel i en bok till, en bok om gymnasiet där han iakttar på ett bra sätt och lyckas charma mig igen. Jag vill nämligen läsa mer om honom. Frågan är dock om han tar sig till gymnasiet. Som en röd tråd genom boken löper nämligen hans försök att undvika att ens ansöka och hans föräldrars kamp för att få honom att göra det. I den boken vill jag också att hans härliga syster ska få ta mer plats igen. Kanske låter jag kritisk, men faktum är att det här trots det är en väldigt bra ungdomsbok och den passar speciellt den som inte läser så mycket. Lättläst, underhållande och definitivt inte utan djup.
Något av det bästa är att boken avslutas med “deleted scenes” och en del av mig saknar de riktigt galna scenerna i själva boken. Det hade varit roligt om i alla fall “Emanuel försöker nästla sig in i fria feminist-fraktionen” hade varit med, då den säger så mycket om hans personlighet. Vilja att vara med och göra rätt, men ändå lyckas göra helt fel. Eller, helt fel är egentligen helt fel uttryck. Det handlar kanske mest om att han hela tiden tänjer på gränserna, mer eller mindre medvetet. Det är det som är bra med Emanuel, trots att han ibland har blivit lite Bertifierad. Den som växer i bok två är dock Tore, som verkligen blommar ut och längtar lika mycket efter att börja gymnasiet, som Emanuel fruktar det. Heja Tore!
Serien om Emauel och Tore passar perfekt för högstadieelever och även om huvudpersonerna är killar tror jag att även tjejer kan uppskatta den. Sedan är det ju tyvärr så att vi utgår ifrån att tjejer ska kunna läsa om killar, men sällan att killar ska kunna läsa om tjejer. Bra då att killarna i Asptjärns böcker inte är stereotypt manliga.
Om boken
Manifest för hopplösa av Åsa Asptjärn, Bonnier Carlsen, (2015), 12-15 år, 220 sidor
Första boken om Emanuel Kent heter Konsten att ha sjukt låga förväntningar och du kan läsa om den här.
