Mia Öström är en av mina favoritförfattare när det kommer till böcker för unga. Hennes Vakuum är en av de bästa böcker jag läst, men den kräver minst ett djupt andetag för att ens komma igång. Det gör nämligen ont att läsa Vakuum. Mycket ont. Huvudpersonen Jonna lever, men ändå inte. I snart ett år har hon försökt att leva utan sin storebror Johan. Han som valde bort livet. Han som lämnade henne på jorden. Vilsen.
Jonna försöker att fortsätta. Försöker att hitta ett nytt sätt att leva, men hon lyckas dåligt. Hennes föräldrar verkar ha lättare att gå vidare. De vill rensa ut Johan ur hemmet och göra hans rum till arbetsrum. De har alltid pratat om hur bra det skulle vara med ett arbetsrum.
Det är snart jul och Jonna ska spela på en konsert med bästa vännen Laven och några andra. Någonstans brister fasaden och trots att hon vet att hon sviker sina vänner har hon inget annat val än att fly. Hon måste bort. Jonna tar tåget till släktingen Ebbas hus, där hon själv varit som liten och dit Johan åkt varje sommar, de senaste ensam. Nyckeln ligger under farstun och hon önskar att en resa dit ska få henne att känna sig närmare Johan och mindre ensam.
Hemma lämnar hon mamma och pappa. Hon lämnar också psykologen som hon kallar Gängledaren. Han som ska laga henne. Han som inte lyckas. Det går inte att prata sig ur sorg. Att sätta ord på det som inte går att sätta ord på är en omöjlighet. Istället hoppas hon tiga ihjäl sorgen, men inte heller det lyckas. Ingen levande kan göra henne hel igen.
Istället är det Johan som i sin frånvaro försöker laga henne. Med lappar på tyska guidar han henne först till huset och sedan runt i det. Fjällhuset, Das Berghaus. Alla hans meddelanden är på tyska, precis som de alltid varit då han guidat henne till presenten på födelsedagarna. Nu finns lapparna trots att han inte längre gör det och Jonna är säker på att de ska ge henne förståelse och frid. Hennes bror tog livet av sig och trots att hon troligen aldrig kan förstå varför söker hon någon slags frid.
Jag talar ofta om vanliga litterära motiv och teman med mina elever och vi söker tillsammans kopplingar mellan verk, sådana som det finns oändligt många i kulturhistorien. Många är också de böcker om att mista ett syskon, men Vakuum är definitivt en av de starkaste. Öström slösar inte med orden, beskriver väldigt lite, men lyckas ändå få mig att känna massor. Jag känner för Jonna, men det är också bara hon som riktigt får komma till tals. Vi får veta väldigt lite om andra människor i hennes liv och den sorg som även de verkar bära på. Det är helt i sin ordning, då detta är Jonnas bok och hennes kamp för överlevnad.
Det märks att Vakuum bygger på egna erfarenheter. Mia Öströms bror tog livet av sig 1993, men hon poängterar att Jonna är en fiktiv karaktär och att det inte är sin egen historia hon berättar. Säkerligen är det dock så att Vakuum berör så mycket för att känslorna som beskrivs är äkta. Just att Mia mist ett syskon och överlevt gör att boken känns lättare att läsa, trots att den väcker starka känslor.
Frågan är då om vi verkligen ska läsa så hemska böcker med eleverna i skolan. Jag säger ja, men det är också viktigt att som lärare läsa tillsammans med eleverna och ge dem en chans att gemensamt bearbeta det lästa. Vi ska inte skygga för svåra frågor, men ta vårt ansvar som vuxna under läsningen. Förlaget rekommenderar den från 14 år, men jag hade nog väntat till år 9 eller kanske ännu hellre år 1 på gymnasiet.
Om boken
Vakuum av Mia Öström, Gilla Böcker, (2017), 15 +, 207 sidor
