Som lärare utmanar jag mig ibland att läsa böcker utanför min bekvämlighetszon för att det är där jag tror att jag hittar titlar som elever kan uppskatta. Ett exempel på en sådan bok är Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman där jag genom att utmana mina fördomar fick en oväntat lyckad läsupplevelse. Jag ska erkänna att jag avfärdat Gaiman som en typisk fantasyförfattare som inte passar mig. Jag hade fel.
Oceanen vid vägens slut är en lågmäld och vacker historia om personer och händelser som påverkat en mans liv. Huvudpersonen, en äldre man, vänder åter till sina barndomstrakter och beger sig en bondgård vid slutet av vägen, där hans vän Lettie bodde när de båda var barn. Dammen vid gården var en ocean och hennes släktingar var magiska. Pojken var ganska ensam och utsatt i sitt hem, där en ny nanny försökte ta över makten i familjen. Hos sin vän fann han den trygghet och gemenskap han saknade hemma.
När mannen vänder åter till huset bor Lettie inte kvar, men märkligt nog finns både hennes mamma och mormor i huset och de ser precis ut som de gjorde fyrtio år tidigare. Han sätter sig på en grön bänk och tänker tillbaka på sitt liv som sjuåring. Han tänker på Lettie och kvinnorna i hennes liv, men också på hur hon försvann. Berättelsen rör sig mellan fantasi och verklighet och gränsen mellan det som hände och det han minns blir suddig.
Det är svårt att riktigt beskriva Oceanen vid vägens slut. Jag vet bara att jag absolut älskar Gaimans språk, dras med i den mörka, fantasifulla och vackra berättelsen och inte vill att den ska ta slut. Det är inte ofta man stöter på en saga som denna och jag rekommenderar den verkligen. Boken vänder sig till läser över 15 år och kanske krävs en viss ålder för att kunna ta till sig alla aspekter av boken. Samtidigt tror jag att den kan fungera även för yngre läsare och definitivt för äldre.
Om boken
Oceanen vid vägen slut av Neil Gaiman, Bonnier Carlsen, (2014), 15 +, 180 sidor
Originaltitel: The Ocean at the End of the Lane Översättare: Kristoffer Leandoer
