I Jag överger mig aldrig av Johanna Nilsson får vi träffa Lykke som lider av sömnlöshet. Istället för att sova åker hon inlines runt Uppsala om nätterna. Ganska ofta åker hon till Gamla kyrkogården där hennes äldre bror Charlie ligger begravd. Charlie och Lykke har båda diagnosen bipolär sjukdom och drabbas av återkommande depressioner och för Charlie blev det till slut för mycket och han tog sitt liv. Han har ”bytt från ℅ De levande till ℅ De döda”, som Lykke säger. Aldrig har hon saknat någon så mycket som hon saknar Charlie. Hon har lovat sig själv att inte göra som Charlie, men vissa nätter känns det extra svårt att leva. Förr var de fem i familjen, nu är de fyra splittrade individer kvar. Lillasyster Ronja är den som Lykke lever för. Föräldrarna är inte längre mycket att hålla i.
Två möten förändrar Lykkes liv. En natt träffar hon Pölgrabben i Engelska parken. Han står mitt i en vattenpöl med ett gult paraply över huvudet och hon kan inte låta bli att påpeka att paraplyn inte håller fötterna torra om de är placerade som hans är. Pölgrabben visar sig heta Sami och kärleken är ögonblicklig och ömsesidig. Han säger att hon just räddat hans liv och hon berättar om ensamheten och brodern som lämnat henne. Sami har en hel familj kvar, men de vill bestämma över hans liv och deras krav förstör hans drömmar.
Hjalmar blir den som bryr sig när Lykkes föräldrar har fullt upp med sig själva. Han är en äldre man som mist sin fru och tar Lykke under sina vingar. De är båda mitt uppe i en sorg, men kan mötas trots eller tack vare den. Lykke ser Hjalmar som ett ankare att hålla fast i och han ser henne som bryter ensamheten, någon att vårda och hjälpa.
Som alltid beskriver Nilsson starka och mörka känslor på ett riktigt bra sätt, men den fragmentariska stilen gör att det på sina ställen känns helt nattsvart och hopplöst. Samtidigt finns en framåtrörelse och vänskapen mellan Lykke och Hjalmar är kanske det jag tycker mest om med Jag överger mig aldrig. Det som gör den lite svårläst är att den ställer en massa frågor, men ger få svar. Att rosenskimret till största del saknas är helt naturligt givet innehåll och tema, men någon form av lösning hade jag önskat att Nilsson hade erbjudit Lykke. En fin bok alltså, men svart och sorglig och trots all svärta är det fint att Lykke faktiskt hittar två personer som tycker om henne trots att hon är rätt så komplicerad. Jag hade inte läst den här boken med vilka elever som helst och inte ens rekommenderat den till alla, men för vissa kan det vara en helt perfekt och viktig bok. Som alltid gäller fingertoppskänsla.
Om boken
Jag överger mig aldrig av Johanna Nilsson, Rabén & Sjögren, (2022), Unga vuxna, 214 sidor
