Fjärilshjärta är Moa Backe Åstots andra bok och hon låter oss lära känna Vilda. Vilda är same, men inte same nog för alla i hennes närhet. Hon kan till exempel inte språket och familjen har inga renar. Hennes identitet som same är start och att inte accepteras som det gör henne både ledsen och lite förvirrad. Finns det verkligen bara ett sätt att vara same på? Oavsett svaret har Vilda bestämt sig för att stärka sin samiska identitet. Hon ska bära kolt och be sin morfar att lära henne samiska. Så dör hennes morfar och livet blir tommare och ännu mer förvirrat. Vilda vet inte riktigt vem hon är och kämpar för att hitta sig själv. Samuel, en kille som är några år äldre och som dyker upp på hennes morfars begravning, kanske kan vara den som hjälper henne att bli en riktig same.
Det som är så fint med Fjärilshjärta är att författaren visar att den som är same är något mer än en exotisk figur i norr. Precis som i Ann-Helén Laestadius Sms från Soppero får vi möta tonåringar som har de problem som tonåringar har med identitet och tillhörighet. När jag läste Laestadius debut för många år sedan fanns få, om några, unga samer i litteraturen och mycket har hänt sedan dess. Kanske är Moa Backe Åstots svåra tvåa inte lika bra som debuten Himlabrand, men det är en varm och fin berättelse om att överleva sorg och att söka efter kärlek. Språket är precist och vackert, innehållet genomtänkt och karaktärerna intressanta. Kanske hade jag önskat att jag fått lära känna dem ännu mer. Samtidigt är tunna, bra böcker något som är viktigt, inte minst i skolans värld. Jag är säker på att Moa Backe Åstot kommer att bli en fortsatt populär författare i klassrummen.
Om boken
Fjärilshjärta av Moa Backe Åstot, Rabén & Sjögren, (2023), 12-15 år, 187 sidor
