Vi kom över havet är en liten, vacker bok med stort innehåll. I vi-form berättar Julie Otsuka om en grupp japanska kvinnor som reste till USA med båt för att gifta sig med japanska män som på de foton de skickat ofta var både yngre och snyggare än i verkligheten. Det är det glada 20-talet men de flesta av kvinnorna är definitivt inte en del av det. De arbetar hårt och blir aldrig riktigt en del av sitt nya hemland. Deras barn blir i många fall amerikaner, men det hjälper inte när japanerna blir USA:s fiender. Otsuka låter oss inte lära känna dem en och en, utan genom gruppen. Ett vi, ett kollektiv, som består av många kvinnor som alla har det gemensamt att de lämnat sitt hemland. Märkligt nog gör den kollektiva berättelsen att jag blir ännu mer berörd. De gemensamma erfarenheterna blir som en våg av känslor som väller över mig. Språket med alla upprepningar och korta, nästan staccatolika meningar gör läsningen suggestiv.
Jag visste ingenting om dessa kvinnor och deras familjer. Inte att de importerades och inte att de många år senare inte längre var välkomna. Självklart känner jag som alla andra till Pearl Harbor och att konflikten mellan USA och Japan även fanns inom USA är inte alls konstigt. Historien jag läser är fruktansvärd. Jag känner med alla kvinnor, vars öden griper tag i mig, trots att jag egentligen inte vet mycket om dem. Sedan boken kom ut har många av mina elever tagit del av den. I princip alla har tyckt om den. Ännu fler har dock läst När kejsaren var gudomlig som utspelar sig i samma land och beskriver samma grupp under andra världskriget.
Om boken
Vi kom över havet av Julie Otsuka, Albert Bonniers förlag, (2011), 174 sidor
Originaltitel: The Buddha in the Attic
Översättare: Ulla Roseen
0 kommentarer