Det hade varit lättare om Eugene Achike var allt igenom ond. Om han inte hade ägt en stor fabrik och blivit så rik att han kunde hjälpa många människor till ett bättre liv. Om han inte hade gett ut en tidning som kämpade för yttrandefrihet och demokrati. Om han inte hade prisats av Amnesty international. Om han inte hade varit en god katolik och en centralfigur i församlingen. Om han inte hade varit mer mån om det yttre än det inre. För vissa är han godheten personifierad, men alla håller inte med.
För hans familj hade det också varit mycket enklare om han inte hade missuppfattat kristendomen så grovt. Om han hade insett att ingen blir en bättre människa för att hennes far renar hennes fötter med kokande vatten så att skinnet trillar av. Om han hade förstått att man inte alls ska aga den man älskar. Om han hade insett att det som händer i familjen också är viktigt. Om han hade förstått att ytan inte är allt. Om han hade tänkt på att den som skadar personer i sin närhet får sitt straff. Om inte av Gud så av någon annan.
I Chimamanda Ngozi Adichies debutbok Lila hibiscus får vi följa tonårsflickan Kambili. Hon berättar om livet i ett självständigt, men långt ifrån fritt, Nigeria. Familjen har det bra ekonomiskt och egentligen fattas ingenting i hennes liv. Hon älskar sin familj och även om pappa Eugene kan vara väldigt hård ibland förstår hon att det är för hennes eget bästa.
Tillsammans med sin bror Jaja hälsar hon på sin faster Ifeoma och henns barn och där upplever hon ett helt annat liv. Bekvämligheter som vatten, mat och bensin saknas, men det finns mycket annat. Här behöver Kambili inte följa Papas schema eller vara rädd för hans straff. Här kan hon vara sig själv och börja våga leva. Kontrasterna är tydliga och här finns mycket att diskutera.
Viktigt är dock att tänka på det författaren själv tar upp i sitt TED-talk The danger of a single story, att detta är en familj och inte alla pappor i Nigeria är som Kambilis. Det är också viktigt att i samband med läsningen prata om Nigeria före, under och efter kolonialiseringen. Då kan Lila hibiscus bli en del av ett allmänbildande läsprojekt. Däremot tycker jag att det är lite märkligt att en bok för vuxna som är nästan 300 sidor lång, finns med på en läslista för högstadiet. Jag tycker att det är lite för tidigt, för även om boken har en ung huvudperson är det inte en bok skriven för unga.
Om boken
Lila hibiscus av Chimamanda Ngozi Adichie, Albert Bonniers förlag, (2010), 279 sidor, vuxen
Originaltitel: Purple hibiscus
Översättare: Ragnar Strömberg
0 kommentarer